Inge lever två parallella liv där kontrasterna är minst sagt omfattande. På vardagarna driver hon en bröllopsbutik och hjälper kunder att välja brudklänningar i utsökt tyg och spets. På helgerna kör hon en fullastad timmerbil på 64 ton i skogen.

Med brudklänningen upphissad till låren och med van hand rattar Inge Heimensen, 47, den tunga timmerbilen på den smala grusvägen.
Hon kastar en blick i backspegeln för att kontrollera att hon tog ut svängen ordentligt och att släpet följer med i kurvan som det ska. Men det är ren rutin, efter många år bakom ratten på stora lastbilar vet Inge vad hon gör.
– Men jag brukar inte ha på mig en brudklänning när jag kör timmerbil, säger hon med ett skratt. Normalt har jag på mig arbetskläder med reflexer.
Brudklänningen har hon på sig dagen till ära för att vår fotograf ska kunna dokumentera kontrasten mellan hennes två yrken – vardagsjobbet som ägare av en bröllopsbutik och extraknäcket som timmerbilschaufför.

Vi åker med Inge genom ett skogsområde i Simlångsdalen i Halland och det är kända trakter för henne. Det är här hon och hennes man Henkjan, 38, jobbar extra under helgerna genom att köra timmer för ett lokalt åkeri.
– Det är lite av en hobby för mig. Jag kör timmerbil för att jag tycker det är roligt, men även för att behålla mina kunskaper som lastbilsförare.
Förbipasserande gör stora ögonPå en smal väg, där inte många personbilsförare ens vågat köra, bromsar Inge in sitt 23 meter långa ekipage. Hon kliver ner från förarhytten och klättrar med maken Henkjans hjälp upp på släpet i sin långa beigevita brudklänning för att fotografen ska kunna få några bra bilder.

Förutom att hon kör timmerbil driver Inge nämligen sedan flera år en av Sveriges största bröllopsbutiker, Dreamwear Bridal House, ett stenkast från E4:an i det lilla småländska samhället.
​Just då kommer en grupp danska skogsvandrare förbi. De gör stora ögon när de ser den vackra bruden på det väldiga timmerbilssläpet med kranen. Kontrasterna hade inte kunnat bli mycket större en vacker försommarkväll i skogen.
– Kranen fick jag lära mig använda eftersom jag var tvungen att själv kunna lasta timret i skogen, säger hon.

​En av Sveriges största bröllopsbutiker
Bara någon timme före vår fotosejour stod Inge i sin butik på andra sidan länsgränsen, i Ljungby i Småland, och hjälpte den blivande bruden Zia Lyckvall att välja sin bröllopsklänning.

​Förutom att hon kör timmerbil driver Inge nämligen sedan flera år en av Sveriges största bröllopsbutiker, Dreamwear Bridal House, ett stenkast från E4:an i det lilla småländska samhället.

Men designer, timmerbilschaufför och ägare av en bröllopsbutik är bara några av punkterna på Inges meritlista. På sitt CV kan hon även skriva aluminiumsvetsare, layoutare och bröllopsfotograf.
Intresset för tunga fordon har hon haft med sig ända sedan hon var tonårstjej hemma i Nederländerna.
– Det började med att jag såg en lastbil på körskolan där jag tog mc-kort. Jag testade att köra den och ville ta lastbilskort. Men min kille tyckte det var onödigt dyrt. Istället utbildade jag mig till aluminiumsvetsare.
Fastnade för Sverige på bilträff Inge och hennes dåvarande man var med i ett sällskap entusiaster som körde den franska sportcoupén Renault 17. Det ledde till att de kom till Sverige på en träff för likasinnade. De blev omedelbart förtjusta i vårt land.
– Det var mycket friare här än hemma i Nederländerna. Här fanns en vacker natur och det var inte lika trångbott. Dessutom var huspriserna mycket lägre.
För 20 år sedan tog Inge och hennes dåvarande man beslutet att flytta hit trots att ingen av dem kunde språket och trots att de knappt kände någon här.
De hamnade i Kalmar och arbetade som svetsare på ett båtvarv.

– Vi hade en egen firma och byggde mindre aluminiumbåtar efter holländsk design åt bland annat Kustbevakningen. Jag höll på med det ett tag, men sedan omskolade jag mig till djurskötare och jobbade som narkossköterska på ett djursjukhus.

2007 gick Inge och hennes tidigare man skilda vägar. I samband med det förverkligade hon sin gamla dröm om att köra lastbil.
– Jag kände att jag hade friheten att göra det jag ville. Men det var tufft i början. Det var svårt att lära sig backa en lastbil med släp. Det största jag hade backat med tidigare var ett hästsläp.
Lastbilslektioner och ny kärlek Inge tog privatlektioner. Hon började i juni 2007 och gjorde uppkörningen i november. Själva körningen klarade hon galant, men hon fick göra om teoriprovet.
– Teorin var svår eftersom den var på svenska. Jag hade ju bara varit här i fem år.
Samtidigt som hon gick lastbilskursen fick hon en fråga från en holländare som levererat aluminium till hennes och hennes tidigare mans firma.

​– Han hade en bekant som ville flytta till Sverige och som undrade om jag kunde hjälpa honom med det praktiska, vilka papper han skulle fylla i och så, berättar Inge.

Killen hon skulle hjälpa var Henkjan – han som är hennes nuvarande man. Hon fick också veta att han arbetade som lastbilschaufför och ägde en egen dragbil.
– Han kom hem till mig i Småland och vi lagade en middag tillsammans. Sedan dess har jag inte släppt taget om honom. En och en halv vecka senare bodde han hos mig, säger Inge med ett skratt.
Hala och smala vägar med stup. Så snart Inge fick sitt lastbilskörkort började hon och Henkjan köra leveranser till Nordnorge. De körde dubbelbemannat eftersom det var så lång sträcka och i den trånga lastbilshytten levde de tillsammans 24 timmar om dygnet.

– Då lär man känna varandra ordentligt. Vi levde i lastbilen i tre veckor i taget under de körningarna. Man kan inte tillåta sig att bli osams när man är 240 mil hemifrån.
Tillsammans körde Inge och Henkjan till Nordnorge i tre år.
– Det finns inget tuffare här i Skandinavien. Det är smala vägar med stup på ena sidan och en bergvägg på den andra. Det är backigt och halt och du måste ha bra däck och hålla god fart om du ska komma över på andra sidan. Vintertid kan det bli 35 grader kallt.
Men efter några år gick antalet körningar ner och ekonomin gick inte ihop längre. Dessutom hade de inget socialt liv som lastbilschaufförer på rutten till Nordnorge.

"Jag hoppades jag inte luktade koskit när jag tog emot kunderna i butiken"
– I december 2012 fick jag möjlighet att öppna min bröllopsbutik i en lokal i Ljungby. Henkjan fortsatte köra lastbil. Han körde koskit till bönderna i Skåne och på helgerna hjälpte jag ofta till.
– Jag hoppades jag inte luktade koskit när jag tog emot kunderna i butiken på måndagarna, tillägger Inge med ett skratt.
Drastisk omställning för paret. Samtidigt innebar öppnandet av butiken en drastisk omställning för Inge och Henkjan.

– Vi var vana att jobba ihop dygnets alla timmar. Nu sågs vi ibland bara på helgerna.
Det var en av orsakerna till att de några år senare sålde Henkjans dragbil. Istället började han arbeta som serviceansvarig på ett fordonsföretag i Ljungby.
– Men vi saknade båda lastbilskörningarna och när vi fick möjlighet att arbeta extra som timmerbilsförare för ett åkeri hoppade vi på det.

Det händer att Inge en dag i veckan även kör extra för ett annat lastbilsåkeri. Då får hennes anställda ta emot de blivande brudarna och brudgummarna i butiken.
I början kunde Inge inte hantera kranen på timmerbilen utan andra fick hjälpa henne att lasta och lossa.
– Men jag kände att man måste kunna sköta allt själv i det här jobbet så det fick jag lära mig.
Under de år Inge har kört tung timmerbil i skogen (fullt lastad väger hela ekipaget 70 ton) har hon inte råkat ut för några allvarligare incidenter och hon har aldrig kört fast.
– Inte än, är väl bäst att säga? säger hon och knackar med knogarna på instrumentbrädan.

Däremot händer det ibland när hon kommer på en skogsväg att hon upptäcker att vägen är blockerad av en parkerad bil som hindrar henne från att komma fram. Det händer oftast vid tider för bär- eller svampplockning eller om det ligger ett populärt strövområde i närheten.
– Då får man hänga sig på tutan och hoppas att bilägaren är inom hörhåll.


Kvinna bland män.
​Som timmerbilsförare har Inge aldrig mötts av några fördomar eller nedsättande kommentarer av sina manliga kollegor.
Det är faktiskt den första branschen som jag upplever som jämlik
– Det är faktiskt den första branschen som jag upplever som jämlik. När jag började köra lastbil var det en del män som frågade om jag ens kunde backa. Ännu värre var det när jag utbildade mig till svetsare. Då blev jag motarbetad.
Numera är kvinnliga lastbilschaufförer en vanlig syn, såväl i skogen som på vägarna, och attityderna är på väg att förändras.
– Det finns dock vissa hinder för kvinnor, och småbarnsföräldrar i allmänhet, att köra lastbil. Det är svårt att kombinera yrket med familjeliv, speciellt med barn. Som lastbilsförare är du ofta hemifrån långa perioder och det är svårt att få ihop det med hämtning och lämning på förskolor.
Själv har Inge inte några barn, men på gården som hon och Henkjan har utanför Ljungby har de två hundar och tre hästar.
Fullt upp i coronas spårUnder coronapandemin ställdes många bröllop in och verksamheten i butiken gick på sparlåga. Då kändes det bra för Inge att kunde hoppa in och köra några extra pass som timmerbilsförare.
– Jag har även gått kurser i fotografering för att lära mig fotografera bröllop. Jag gör ungefär ett uppdrag som bröllopsfotograf i månaden.

Nu har situationen ändrats markant åt det andra hållet. Alla bröllop som sköts upp för ett par år sedan ska hållas i år och Inge har fullt upp i butiken. Men det innebär inte att hon drar ner på extraknäcket som timmerbilsförare.
– Det är som sagt som en hobby och jag älskar att komma ut i skogen en vacker lördag eller söndag.
En fördel med att transportera timmer är att det inte blir så långa körningar längre. Inge och Henkjan kör som längst till pappersbruken i Mörrum i Blekinge eller Väröbacka i Varberg.
– När vi är klara för dagen en vacker sommarkväll händer det ofta att vi åker ner till någon sjö i närheten och badar.

ROULETTE
Hur coolt är det inte med en brudklänning roulette!
Titta vilken fin kombination det blev när Inge styrde Rebecca, som inte fick titta, genom butiken. 
Klänningen är från vår Ladybird kollektion.
Slöjan från Randi Fenoli & hårranka och örhängen från Poirier.